22:30:06
Det här med vett och etikett
En underbar, fantastisk, magisk söndagseftermiddag med 40 timmar i ryggen samt en löningshelg med hockeytävlingsmatch och oräkneliga steg på stengolv och solen sken utanför och jag skulle äntligen få jobba en söndag för att jobba söndagar är livets liv som vi alla vet, fick jag dammsuga snus. Inte en. Inte två. Utan TRE (3) lössnusar från golvet och dom små hyllorna under fönstren på restaurangen, varav en var insmetad i betonggolvet och gick inte ens bort med en rondell. Alltså, lössnusar. Som människor (FOLK) har lagt på golvet. Från sin läpp. Använda lössnusar.
I mina ögon är det orimligt att du tar ditt finger, skickar ut din lössnus (eller portionssnus för den delen!) och lägger den på golvet. Oavsett vart du är. På restaurang, på lokal, hemma hos mamma eller bara hemma. Bor snus på golvet?
Nä.
Snus bor i sopen. Alla vet det.
Och tandpetare. Det här med tandpetare. Jag har plockat. Så. Många. Tandpetare. Från golv. På alla mina jobb. Vissa dagar imploderar dammsugaren på grund av alla tandpetare som ligger på golvet och hänsynslöst sugs upp av dammsugarens imponerande krafter. Tandpetare, som människor (FOLK) har petat i sina tänder med. Använda tandpetare. Använda tandpetare med matrester från tandkött och som säkert har sugits på lite grann.
Att suga på en tandpetare.
Bara slut ögonen och se det framför dig. Hur det sugs på en tandpetare. En använd sådan.
(...inte så himla härlig bild, eller hur)
Tandpetare är fan min Nemesis. Min no-go. Mitt hat. All min ilska ryms i en tandpetare.
Magdalena Ribbing är. Min. Idol. Jag läser hennes blogg, jag läser alla inlägg som har gjorts, jag ser alla klipp. Jag ser dom igen och igen och igen. Mitt hjärta tappade ett hörn när jag blev varse om hennes bortgång.
Och världen kommer aldrig mer vara sig lik.
Det är lite så det är att leva och att vara. Allting förändras, allting är förgängligt och människor dör. Vi lever inte för alltid och ibland försvinner några för tidigt.
Magdalena Ribbing skrev ett oerhört vackert svar på en fråga gällande tandpetare. Ett svar jag har ramat in, gett bort, sparat inom mig och tar fram när jag behöver trygghet och stöd.
Here it goes:
Mitt ständiga svar till de frågeställare som undrar om tandpetande i sällskap är att tandpetning är en syssla för ensamseglare. Det går helt enkelt inte att göra anspråk på att vara hyfsad och behaglig i andras sällskap om man synligt och inte sällan även hörbart rotar i sina tänder, pillar och petar och gräver, och därtill ofta om än omedvetet anlägger en salig min när något fynd görs.
Med all sympati för obehaget med dillfransar och köttbitar fastnade mellan tänderna rekommenderar jag att man med eller utan tandpetare avstår från att gräva sig i sitt gap när andra människor är närvarande.
Man kan med fördel avlägsna sig ett ögonblick om man absolut inte står ut annars, och peta ut det som hamnat fel, men varken att hålla den andra handen för munnen eller fälla upp en servett över ansiktet för att peta "osynligt" hjälper - det är fullt tydligt för alla vad man ägnar sig åt, och detta är otrevligt för omgivningen, rentav äckligt, därtill ohyfsat och som sällskapstalang totalt misslyckat. Toaletten är en bra plats för hygienisk verksamhet, dit tandpetning räknas i högsta grad.
Magdalena Ribbing
Källa: https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/01/30/tandpetarbruk/
https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2009/02/17/peta-tanderna-1674/
https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2015/10/16/11770/
https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2013/04/09/tandpetare/
(om ni vill läsa lite mer om vad Magdalena Ribbing tycker om att peta tänderna bland folk)
OKEJ
end of raging tantrums om ohyfs.
Jag är hundvakt idag och det är en bra dag.
Hörs.