00:38:17
Melankolin, din tröttsamma följeslagare
Soundtrack: The Tallest Man On Earth – The Dreamer
Jag tror att den här timmen är den kreativa timmen. Den här timmen när du precis har kommit hem från jobbet och äntligen får sitta ner. När du egentligen ville sitta kvar i bilen och dra. Inte stanna någonstans förrän du är framme. Och du vet inte var framme är. Jag tänker att den tiden kan vara den kreativa timmen.
Jag ska inte gräva ner mig för långt i den här timmen, jag glömmer ofta bort hur jag kommer upp. Men en stund kan jag gräva. Några spadtag.
Jag har en vän, eller bekant kanske vi kan säga, fast jag snarare säger vän fastän han kanske inte håller med, men det spelar som ingen roll i det här sammanhanget. Vi kan kalla han för min vän. Han vet ändå inte om vem han är, fast han kanske anar…
Min vän har en sådan glädje i det han gör, en oskyldig, skör och genuin glädje. Han hänger sig fullkomligt till hans arbete som också är hans hobby fast oftast tror jag att det är tvärtom. Jag ser en sådan glädje i honom när han är i ”sin” miljö. Glädje och lidande, fast han försöker att inte visa lidandet, men det syns alltid för genier i sin genre lider åtminstone något i allmänhet och oftast i synnerhet. Om du är uppmärksam kring din miljö märker du andra människors känslor, är det något vi är dåliga på så är det att dölja det vi faktiskt känner, trots att vi sliter så rasande hårt för att åstadkomma just det.
Jag undrar varför det är så, varför vi ska låtsas vara starka eller låtsas att vi känner enbart glädje när det vi känner är så mycket mer. Det kan vara en överlevnadsinstinkt, om du är svag blir du uppäten av vargarna. Det finns inga vargar jag vet som är så blodtörstiga som människor.
Det jag vill ha sagt med alla dessa ord är att min vän inspirerar mig. Att våga visa glädjen men framförallt att våga känna den. Jag ser hans glädje och entusiasm och vill känna samma sak. Inte samma sak, ni fattar, men jag vill känna. Ibland när jag är lite deppig tänker jag på senaste gången jag träffade honom och den glädjen som jag såg och kände. Det ger mig ett leende på läpparna och en vilja att också känna. Glädjen.
Energi smittar, det vet vi alla (fastän vi struntar i det) och den energi som vi mår bäst av är den positiva och varma energin (fastän vi struntar i det) trots att vi envisas med att sprida den något mörkare energin (vi kanske struntar i det för att vi är alldeles för upptagna med oss själva) den energin som äter på våra nerver inifrån.
Jag syftar inte på den spelade energin, den som våra Instagram-konton försöker påskina att vår verklighet är. Den som gruvan alltid försökte dra ur våra sargade och bräddfulla hjärtan, trots att vi inte alls ville vara delaktig i en sekt. Den som du får när du äter bananpannkaka och envisas med att berätta det för alla som vill och inte vill veta.
Jag syftar på den genuina jäkla energin som får det att spritta i dina extremiteter som om det vore vår eller första snön faller och du får vara ute och kasta snöboll med dina kompisar och fånga snöflingor på tungan.
De känslan när du står mitt på ett hav på en färja och det är sol ute för första gången på två månader, det är många minusgrader men du MÅSTE ändå bara STÅ PÅ DÄCK för att få lite sol i ansiktet och personen bredvid dig säger ”Så här är det för oss nordbor, vi behöver all den sol vi kan få”.
Den känslan när du får sitta alldeles nära havet och höra det mullra, samtidigt som du inte hör någonting annat för det finns ingenting att höra och det doftar av liv igen.
Den känslan när solen är på väg att gå ner och det gör ingenting, för det kommer vara ljust hela natten och vi har alla glömt bort den långa, mörka vintern och det enda som betyder något är att få vara vaken en liten stund till, för att få se allt det vackra när solen går ner och det fortfarande är ljust.
Det kan vara min nattsvarta melankoli som skriver dom här orden. Det kan vara 12 timmar mörker och sedan 12 timmar mörker igen som författar meningarna. Det kan vara nordbon i min själ som stångas med vetskapen om att jag är en fri fågel som kan bo vart som helst på hela jorden men väljer att bo kvar i mörkret, som är lite trött på det här.
Mest troligt är det bara ord som behöver komma fram. Fram och bort, ut och runt.