11:37:45
Vad gör en livsnjutare om dagarna
Definitionen av ordet Livsnjutare lyder som sådant (enligt Svenska Akademiens ordbok --> https://www.saob.se/artikel/?seek=livsnjutare&pz=1#U_L799_123441 )
"person som känner lust att leva fullt ut o. njuta av livet."
Definitionen är således högt individuell, då vi alla njuter av olika saker. För mig innebär det bland annat att följa instinkter och ingivelser. Att göra det jag vill göra, när jag vill göra det.
Som exempel: jag har köpt ett nytt täcke. Mitt täcke är helt fantastiskt. Därför ligger jag kvar i sängen, under täcket, så länge som jag önskar. Jag njuter av mitt täcke och jag njuter av det faktum att jag inte MÅSTE göra någonting annat än det jag har lust med just nu.
Jag älskar att springa. Springa långt och i uppförsbacke, springa i skogen och hoppa över kvistar, springa på stigar, springa på fjäll, springa på fotbollsplaner, springa barfota, springa med ryggsäck eller bara springa för livet. Utan löpningen faller jag. Därför är löpning livsnjutning för mig.
Jag får inte springa just nu. Jag har inte kunnat springa ordentligt på ett år nu. Det skedde som så, att jag en dag på jobbet, böjde mig fram och åt sidan (med enda tyngden av en isskopa, förvisso full med is men jag har aldrig förstått hur tungt is kan vara) och på en sekund tändes en eld i min rygg. Diskbråck. Sjukskrivning. Veckor av sömnlösa nätter. Jag spenderade för det mesta tiden att ligga på mage på golvet och läsa böcker. Ett år senare vaknar jag fortfarande med ryggvärk och kan inte lyfta allt som jag vill lyfta. Jag kan inte springa så länge som jag vill springa.
Det bästa med diskbråck är att det omdefinierar livet lite. Så kanske det är med alla skador som förändrar vardagen för alltid, men det vet jag ingenting om. Diskbråck vet jag allt om. Jag insåg att jobbet jag gjorde, gjorde jag inte för mig själv eller mitt välmående. Jag insåg att jag aldrig kommer göra saker halvdant och att jag aldrig kommer prioritera mig själv eller min kropp när jag har en uppgift framför mig. Så jag bytte jobb. För min skull. Jag saknar jobbet och allting som följde med det något oerhört, men jag är säker på att jag gjorde rätt.
Ibland springer jag, trots att min PT tycker jag ska låta bli. Men utan löpningen faller jag. Den är mitt nav. Jag lever för att springa eller springer jag för att leva.
Hösten är den allra bästa tiden för att springa. Hög, klar luft, färgsprakande skog, lämplig temperatur. Ibland är det regn, ibland är det blåst och ibland är det stilla och alla varianter är fantastiska. Springa i fjällen på hösten slår faktiskt allt. Jag bodde i Åre i några år, det var dom bästa åren hittills. Åre har allt och Åre har uppförsbackar. Nästa år ska jag definitivt boka en löparhelg i Åre. Det finns ingenting som slår dom stigarna!
Idag har jag skrivit om löpning. Det finns mer att skriva och det kommer komma mer. Men vi börjar här.